views the best pictures
Zeke blev tyvärr sämre igår. Inte bara det att jag förstod att att han började få mer vätska i lungorna igen utan att han var väldigt orolig och stressad. När jag kom hem från jobbet möttes jag inte som vanligt av Zeke vid dörren utan han låg i diskhon hysteriskt tvättandes av pälsen. Han vägrade lämna diskhon och hoppade tillbaka i ren panik så fort man försökte ta bort honom därifrån. Det var hemskt att se att han inte mådde bra..Min underbara vän Jennie (Malacos matte) följde med mig och Zeke till Djurkliniken som stöd. Och tack och lov för det för jag hade inte klarat det utan henne!
Veterinären sa att Zeke tyvärr inte verkar svara på den maximala dosen vätskedrivande medicinen och att han tyvärr antagligen bara kommer att bli sämre. Han var även mer lätt stressad nu och det gör ju inte saken bättre för hjärtat. Jag har verkligen försökt och gjort allt jag kunnat för honom. Men det räckte inte. Frustrationen var hård mot mig.
Ingen smärta jag någonsin upplevt tidigare - förhållanden som tagit slut, misslyckanden eller svek - går att mäta sig med denna smärta. Det är absolut det värsta som hänt. Tomheten är så total. Saknar redan min älskade Zeke så fruktansvärt mycket. Hur tag man sig igenom något sånt här?
Men han fick ett värdigt slut. Och han behöver aldrig mer vara rädd eller lida. Hade aldrig kunnat förlåta mig själv om han hade dött en plågsam död genom att drunkna av vätskan i sina egna lungor. Det var inte lätt att tillslut säga orden, men jag gjorde det för honom.
Jag var med Zeke och pussade hans öron ända till hans sista andetag. Tills den sista värmen från dem försvunnit och de älskade tassarna var alldeles kalla.
Kommer för alltid bära med dig i våra hjärtan där kärleken är som störst. Tack för allt du gav oss. Kommer aldrig glömma världens mysigaste och mest speciella kille!
Sov så gott älskade Zeke.
//Matte med familj
No comments:
Post a Comment