Livet är orättvist!

views the best pictures

Just nu är livet som ett svart hål. 

Det här med att rädda katter, tär verkligen på psyket.

Mina älskade Små-Bapplar är döda. De utvecklade fip, 

och dog båda nu i helgen. 

Jag tycker att jag har skyddat dem mot det mesta, men

det räckte tydligen inte. 

Att investera så mycket tid, och framför allt, enorma 

mängder känslor, i de små fantastiska varelserna,

bara för att se dem dö i slutänden, är som att dö en

bit själv. 

De små har kämpat hårt för att överleva. Från att ha

varit i princip döda, till att bli de livfulla ungar de var, 

så länge de var friska. Resan har varit lång, och stundtals

krokig, men ytterst angenäm.

Tills nu. 

De är döda, och jag, och flera i deras närmaste bekantskaps-

krets, är chockade, och ledsna. 

Huset känns tomt och öde, och varje gång jag kör pick-upen,

tänker jag på dem, och hur de for runt i bilen. 

Hur de stod med sina små tassar på ratten, och "körde själv". 

Mycket påminner om dem, hela tiden, och livet känns inte

särskilt attraktivt. 

Nyss så fulla av liv....

Det kommer att ta tid att komma över dem, och för min

del , vill jag helst lägga katträddandet på hyllan ett tag.

Vilket naturligtvis inte går, då det sitter flera kullar 

med mammor, och väntar därute. 

Och jag svär förbannelser över alla de, rent ut sagt, 

jävla idioter, som inte har vett att kastrera sina katter.

Som inte fattar hur mycket ärftliga svagheter den svenska

kattstammen bär på. 

Helen FHHK