När man är aktiv i en kattförening (det kanske är likadant i alla föreningar),
verkar det som om många tror att man är en sorts "övermänniska",
som ska klara av så mycket mer än alla andra i samhället.
Vi ska klara av att ta hand om hur många katter som helst,
vi ska ha råd att ta hand om dem, vi ska ha obegränsade
resurser till kastreringar och veterinärvård.
Man sätter betydligt högre krav på oss, än på sig själv.
Kanske tror dessa människor att vi bara sitter och gullar med
katterna, dagarna i ända?
Sanningen är, att många som är aktiva är utarbetade, inte
av sitt ordinarie jobb, utan av att ta hand om den oändliga
raden av hemlösa katter. Samt av den maktlöshet vi alla
känner, när det hela tiden dyker upp nya katter, och av vetskapen
om alla de katter, som aldrig får någon hjälp.
Ju fler katter man hjälper, desto fler vill man hjälpa.
Orken finns bara inte där.
Det ligger mycket arbete bakom varje trygg katt.
Stressen man känner över att inte "räcka till", är ibland övermäktig.
Att vilja så mycket, men helt enkelt inte kunna....
Lägg sedan till frustrationen när det ringer, eller skriver, någon
om en katt, sin egen, eller en som dykt upp, och börjar prata
om avlivning, om inte just DU tar hand om katten.
Och tycker att katten har det bättre som död, än att man själv
kanske skulle kunna ta ansvar för den!
Jag gillar inte utpressning. Folk som försöker lägga skulden på mig,
för att ursäkta sitt dödande av katter.
Det är vars och ens ansvar, när man dödar en levande varelse.
När jag måste göra det själv, skyller jag inte på någon annan.
Jo, när det kommer in en katt som är så misskött, att den
måste avlivas. Då förbannar jag den som låtit katten/ djuret
hamna i detta skick.
Dumpad på vår gård, numera kastrerad mm, Einstein, som
har flyttat till en toppen-familj!
När det kommer folk och berättar, om sig, eller någon vän, att
de tagit omhand de katter som blivit dumpade/upphittade själv,
och ombesörjer kastrering av dessa, blir jag riktigt glad.
Jag har full förståelse att alla inte har denna möjlighet, alla
lever inte ett sådant liv, men jag är säker på att fler skulle kunna,
om de bara ville.
För tyvärr är det ju så, att kattproblemet inte kommer att minska
inom överskådlig framtid, och de som verkligen är djurvänner,
får ta hand om det som oempatiska, ansvarslösa, människor
lämnar efter sig.
Och kanske skulle fler kunna ha större förståelse för att man
inte kan lasta över hela problemet på kattföreningarna.
Vi är alldeles för få personer, som är aktiva, för att ta hand
om hela det överskott av katter som produceras av folk,
som inte har förstått att kastrera sin katt!
Helen, FHHK
