Att bo i skogen, har sina sidor. Internet verkar inte vara prioriterat
att förse sina kunder med. Telenor har uselt nät, trots att de har en
mast synbar från vårt hus. Den har inte fungerat tillfredställande
sen blixten slog ner i den för 3-4 år sedan, och Telenor vägrar, trots
otaliga påtryckningar, att reparera den. För tillfället är masten
dessutom farlig för flygande föremål, såsom helikoptrar (som
kollar elledningarna efter stormen), och om något flyg skulle drista
sig att flyga lågt (vilket de militära planen gör ibland),
då den saknar lampa i toppen.
Denna har inte lyst sedan i början av sommaren.
Riktigt så här vacker utsikt har vi inte!
Nå, men följden av detta dåliga internet, som den senaste veckan
varit sämre än vanligt, har blivit att det inte går att vara särskilt
aktiv på nätet. Små gluggar av tillgänglighet, har dock yppat sig.
I kväll hoppas jag att en sådan glugg är tillgänglig länge nog för att
ladda upp bloggen....
Vi har en del kattungar inne, som söker sina egna hem. Det känns
som om det är alldeles för många ungar som springer vind för
våg ute i den kalla hösten.
Om folk hade vett att kastrera!!!
Vad gjorde t ex Plåster (här nybadad) ute vid ett ensligt beläget
hus, där det inte finns mer än husets egen katt? Plåster, som är
supertam, måste ha haft kontakt med människor.
Varför sökte sig försiktiga Simon till en stuga i Karlarp? Bara han,
ingen annan katt syntes till.
Varför satt Margareta ensam på en öde väg?
Varför kände sig Vitfots mamma tvungen att gå in till grannen
för att föda sina ungar, istället för att föda dem på gården där
hon egentligen bodde? Och varför ville hennes riktiga ägare
skjuta henne om hon inte fick stanna kvar där?
Så många katter som kommer att få "fira" julen ute i kylan. Utan
mat och skydd. Så många som inte kommer att överleva vintern.
Jag önskar verkligen att vi kunde rädda fler, men i nuläget har vi
tagit in så många vi har kapacitet till. Och mer därtill.
Tyvärr är katterna som får egna hem, betydligt färre än de
som behöver komma in, och vi tvingas säga nej till de flesta av
de frusna stackare som folk hör av sig om.
Vi brottas med både platsproblem, och den stora ekonomiska
kostnad, som det medför att ta hand om "andras problem".
Om folk tog ansvar för sina djur, om folk hade respekt för sina
djur, om folk inte var så förbannat snåla när det gäller sina djur,
om folk använde hjärnan till att tänka med, istället för vad
de nu använder den till !
Då hade vi sluppit detta gigantiska djurpågeri, som de
hemlösa katterna innebär.
Helen FHHK
